Min förlossningsberättelse...
Det börjar nog redan i v36 för vi var då hos barnmorskan för vårat "prata om förlossningen" besök, så vi satt där och gick igenom ställningar & smärtlindring osv. Och jag fick höra att jag hade en bra inställning, mest för att jag var så öppen för tips och ideer. Sen efter samtalet var det dags att mäta & lyssna på hjärtljudet och dagen till ära även känna om bebben låg med huvudet neråt eller inte. Så det började kännas och klämmas men hon kunde inte avgöra vilket ledde till att barnmorska nummer två kom in i rummet för att känna och klämma hon med!!! Inte heller hon kunde avgöra om huvudet låg neråt eller inte så vi vart utskickade i väntrummet igen i väntan på att ultraljudet skulle bli ledigt...
Jaha så där satt vi och vänta och fick den geniala tanken attt nu kunde vi ju ta reda på om det var en flicka eller en pojke jag var ju ändå i v36 och vi fick ett till ultraljud. Så in kom vi och själklart låg lillen med huvudet under revbenet på mig och när vi fråga vad det var för kön gick det inte och se....
Vi fick en tid för vändningsförsök på förlossningen i eskilstuna redan tre dagar efteråt, och jag var sjukt nervös eftersom jag bara hört fasansfulla historier om hur hemskt det är och hur ont det gör!! Men jag tänkte bilda mig en egen uppfattning och läste lite runt i bloggar och forum på internet och för många var det smärtfritt o enkelt. SÅ VAR INTE FALLET för mig!!! Vändningsförsöket som misslyckades var det värsta jag varit med om i hela mitt liv....det gör jag inte om. Så vi fick två alternativ föda i säte eller planerat kejsarsnitt, och efter att ha lyssnat på risker och råd valde vi kejsarsnittet.
Vi fick vårt datum redan några dagar efter vändningsförsöket och det kändes helt overkligt att se lappen på kylskåpet, att just den dagen den 27e december skulle vi få barn. Dagarna efter det gick fort, julen bara svischa förbi, kändes inte ens riktigt som jul kändes bara som vi väntade på den 27e! Och till slut kom den <3
Kvällen innan var min mamma & Gegge här och hjälpte till att sätta upp skötbordet, mamma satt även o talade om för mig vad jag skulle packa ner. Vi fikade och jag rökte min sista cigg ( bör tilläggas att jag inte tagit ett bloss sen dess), och efter dom åkt var det dags för mig att förbreda mig med dubbel dusch med desinfektionsmedel. Jag gick o la mig skapligt o bara väntade på att nervositeten skulle komma men kända mig fortfarande lugn. När klockan ringde 04.30 på dagen D var jag fortfarande lugn och hoppade in i duschen för ännu en desinfektion. Och sen bar det av för inställning på förlossningen 07.30.
Vi vart inskrivna och jag fick en "fin" skjorta och några fruktansvärt läckra strumpor som gick upp till låren. En smärtsam nål i armen & dropp kopplades in. Sen fick vi reda på att vi skulle få vänta in läkarsekreteraren för att få en tid för min operation. Vi fick till vår fasa tid på eftermiddagen, och med en fastande mage sen kvällen innan kändes det inge vidare. Men dagen som jag trodde eller vi trodde skulle gå i slowmotion bara svepte förbi och plötsligt var det dags för operation.
Vart iväg körd i min säng med Tobbe vid min sida. Han fick en snygg overall med matchande mössa :) och vi rullades in till ett hemskt rum...operationssalen! Väl där inne fick jag ännu en nål denna gång i andra armen och vart uppkopplad med lite alla möjliga sladdar. Sen var det dags för bedövningen, tyckte inte själva sticket var så farligt men känslan när den slog till var väldigt skum. Sen kom ett tillfälle av dödsskräck då hon började smeta det gula kletet på min mage och jag kunde KÄNNA henne göra det, men fick förklarat för mig att man känner beröring men inte smärta. Sen åkte skynket upp o dom började, hemska slemmiga ljud var allt jag hörde o hela jag var på helspänn. Tobbe däremot var cool lugn o hade ju helst suttit o tittat på andra sidan skynket! Efter vad som kändes som en evighet hörde jag det äntligen...världens vackraste läte...min dotters skrik <3 Då släppte alla spänningar tårarna rann och känslan var överväldigande..
Jag fick titta på henne en snabbis bara sen försvann hon och Tobbe in o hon vart ren o fin och fick världens fulaste mössa :) Sen kom dom ut igen och jag fick ha henne vid mitt bröst en liten stund för att sedan bli lämnad ensam för lagning...
Då och då tittade doktorn över skynket o sa att allt var bra och att jag inte blödde så mycket, jag var lite skeptisk till att dom en efter en försvann ut ur rummet...Men allt gick bra och jag vart körd till uppvaket, efter vad som kändes som en evighet kom Tobbe ner med vår dotter i famnen och jag fick ha henne hos mig igen <3
Den 27 december 2010 klockan 15.04 kom våran dotter Sigrid Alicia Christina Englund till världen hon vägde 3285g och var 49cm lång. Hon är det vackraste jag nånsin sett och hon doftar underbart, och jag älskar henne mer än allt annat!
Jaha så där satt vi och vänta och fick den geniala tanken attt nu kunde vi ju ta reda på om det var en flicka eller en pojke jag var ju ändå i v36 och vi fick ett till ultraljud. Så in kom vi och själklart låg lillen med huvudet under revbenet på mig och när vi fråga vad det var för kön gick det inte och se....
Vi fick en tid för vändningsförsök på förlossningen i eskilstuna redan tre dagar efteråt, och jag var sjukt nervös eftersom jag bara hört fasansfulla historier om hur hemskt det är och hur ont det gör!! Men jag tänkte bilda mig en egen uppfattning och läste lite runt i bloggar och forum på internet och för många var det smärtfritt o enkelt. SÅ VAR INTE FALLET för mig!!! Vändningsförsöket som misslyckades var det värsta jag varit med om i hela mitt liv....det gör jag inte om. Så vi fick två alternativ föda i säte eller planerat kejsarsnitt, och efter att ha lyssnat på risker och råd valde vi kejsarsnittet.
Vi fick vårt datum redan några dagar efter vändningsförsöket och det kändes helt overkligt att se lappen på kylskåpet, att just den dagen den 27e december skulle vi få barn. Dagarna efter det gick fort, julen bara svischa förbi, kändes inte ens riktigt som jul kändes bara som vi väntade på den 27e! Och till slut kom den <3
Kvällen innan var min mamma & Gegge här och hjälpte till att sätta upp skötbordet, mamma satt även o talade om för mig vad jag skulle packa ner. Vi fikade och jag rökte min sista cigg ( bör tilläggas att jag inte tagit ett bloss sen dess), och efter dom åkt var det dags för mig att förbreda mig med dubbel dusch med desinfektionsmedel. Jag gick o la mig skapligt o bara väntade på att nervositeten skulle komma men kända mig fortfarande lugn. När klockan ringde 04.30 på dagen D var jag fortfarande lugn och hoppade in i duschen för ännu en desinfektion. Och sen bar det av för inställning på förlossningen 07.30.
Vi vart inskrivna och jag fick en "fin" skjorta och några fruktansvärt läckra strumpor som gick upp till låren. En smärtsam nål i armen & dropp kopplades in. Sen fick vi reda på att vi skulle få vänta in läkarsekreteraren för att få en tid för min operation. Vi fick till vår fasa tid på eftermiddagen, och med en fastande mage sen kvällen innan kändes det inge vidare. Men dagen som jag trodde eller vi trodde skulle gå i slowmotion bara svepte förbi och plötsligt var det dags för operation.
Vart iväg körd i min säng med Tobbe vid min sida. Han fick en snygg overall med matchande mössa :) och vi rullades in till ett hemskt rum...operationssalen! Väl där inne fick jag ännu en nål denna gång i andra armen och vart uppkopplad med lite alla möjliga sladdar. Sen var det dags för bedövningen, tyckte inte själva sticket var så farligt men känslan när den slog till var väldigt skum. Sen kom ett tillfälle av dödsskräck då hon började smeta det gula kletet på min mage och jag kunde KÄNNA henne göra det, men fick förklarat för mig att man känner beröring men inte smärta. Sen åkte skynket upp o dom började, hemska slemmiga ljud var allt jag hörde o hela jag var på helspänn. Tobbe däremot var cool lugn o hade ju helst suttit o tittat på andra sidan skynket! Efter vad som kändes som en evighet hörde jag det äntligen...världens vackraste läte...min dotters skrik <3 Då släppte alla spänningar tårarna rann och känslan var överväldigande..
Jag fick titta på henne en snabbis bara sen försvann hon och Tobbe in o hon vart ren o fin och fick världens fulaste mössa :) Sen kom dom ut igen och jag fick ha henne vid mitt bröst en liten stund för att sedan bli lämnad ensam för lagning...
Då och då tittade doktorn över skynket o sa att allt var bra och att jag inte blödde så mycket, jag var lite skeptisk till att dom en efter en försvann ut ur rummet...Men allt gick bra och jag vart körd till uppvaket, efter vad som kändes som en evighet kom Tobbe ner med vår dotter i famnen och jag fick ha henne hos mig igen <3
Den 27 december 2010 klockan 15.04 kom våran dotter Sigrid Alicia Christina Englund till världen hon vägde 3285g och var 49cm lång. Hon är det vackraste jag nånsin sett och hon doftar underbart, och jag älskar henne mer än allt annat!
Kommentarer
Postat av: emma
Åhh vad fint skrivet!
Längtar :D
Postat av: Linda Mpili
aaw blir alldeles tårögd! Jag har sån SKRÄCK för kejsarssnitt, men det var ganska skönt att läsa. Just såna där detaljer... att man KÄNNER saker, men inte smärta. FAN SÄG DET DÅ innan jag får panik haha....
Hon är otroligt fin och bra jobbat mamma Linda!
Trackback
